Gjorde högskoleprovet igår. En av de saker som slog mig var hur stor tonvikt det lägger vid att vara snabb. För matteprovet har man bara lite mer än två minuter per uppgift, vilket (åtminstone för mig) inte räcker för att räkna igenom uppgiften och försäkra sig om att man gjort rätt. Istället tvingas man snabbt ställa upp ekvationerna, ögna igenom dem för att se om de är möjliga att lösa, och sedan kasta sig vidare till nästa uppgift. Samma sak med statistikprovet, har man inte en strikt tidsekonomi finns ingen chans att hinna med alla uppgifter.

Naturligtvis är det en kvalité att kunna göra snabba bedömningar, och det finns ett samband mellan hur väl man behärskar ett ämne och hur snabb man är. Men jag blir ändå tveksam till ett prov som i så hög grad belönar den som klarar att studsa från problem till problem och skrapa lite på ytan.

Lustigt nog var de humanistiska proven, läsförståelsen på svenska och engelska, inte alls lika tidspressade. Där fanns det tid att tänka efter och väga olika tolkningar mot varandra.

Intressant liten inblick i idéer som fanns för gränssnittet till Windows 7, och hur omfattande användartester hjälpte till att sålla fram och vidareutveckla de bästa.

Min favorit, Batmansignalen:

Via Neowin

Produktrecensioner har en starkt drivande effekt på försäljningen, så att få användarna att skriva dem är en god idé. I Amazons fall var dock problemet att man lyckats lite för bra, antalet recensioner blev oöverskådligt.

Genom att lägga till en “hjälpte denna recension dig?”-röstningsfunktion kunde man dock lyfta fram de mest uppskattade recensionerna. Denna enkla åtgärd beräknas ha ökat försäljningen med 20%, eller häpnadsväckande 2,7 miljarder dollar. (Den källkritiske noterar dock att denna siffra inte presenteras av Amazon, utan av en användbarhetskonsult.)

Intressant är också den stora betydelse negativa recensioner har för Amazons kunder, och hur Amazon medvetet strävar efter att lyfta fram såväl positiva som negativa omdömen.

Ibland blir gapet mellan varumärket och verkligheten för stor.

Som till exempel i den här annonsen:

Det är det Lego jag minns från när jag var barn. Och jag kan förstå att Lego vill hålla kvar den bilden av sig - byggblock för barnets fantasi.

Men i praktiken ser Lego numera ut så här:

Flygplanskroppen är färdiggjuten, Legobitarna höggradigt specialiserade. Lego ser inte längre barnen som fantasifulla byggare utan som IKEA-människor som till nåders får lov att sätta ihop delarna själv.

Och smällen man hör är inte överljudsbangen, utan varumärket som sprack.

Uselog.com har samlat exempel på onödig interaktionsdesign – däribland paraplyet som styr iPoden, touchscreen-duschen och den röststyrda mixern.

Fast mixern skulle jag snarare klassa som chindōgu (att ifrågasätta teknologi genom att driva den till dess övergeniala konsekvens).

Jag måste erkänna att jag är tveksam till att tipsa om NetRelations Inspector. Inte för att det skulle vara ett dåligt verktyg; problemet är tvärtom att det gör det pinsamt tydligt att det är hög tid att se över anvandbart.se.

Inspectorn ger webbplatsen en betydligt tuffare workout än till exempel W3Cs html-validerare. Enda trösten är att verktyget inte bara pekar ut bristerna, utan också länkar till tips om hur de skall åtgärdas.

Felmeddelandet i sig är kanske inte så skräckinjagande (det säger att licensen gått ut och att det behövs en ny) som att det dyker upp i ett sammanhang där man inte vill se några fel alls – styrsystemet för ett iranskt kärnkraftverk.

UPI via Gizmodo

Sverige – världens modernaste land. Eller i alla fall moderiktigaste, att döma av UD:s nya site. Så här presenteras till exempel Sveriges ambassad i Kabul :

(Bilden gör inte webbplatsen rättvisa. Klicka på den för att se hela bildspelet.)

Jag vet inte om det är webbplatsens permanenta utseende, eller om det är menat som ett exempel på en svensk bransch. Någon text finns inte, så intrycket är att detta är bilden ambassaden vill ge av sig själv och Sverige. Kanske är förklaringen att man sparat pengar åt skattebetalarna genom att köpa designen från någon kursad modesite rakt av.

Via David Isaksson, Global Reporting

Att folk går på phishing (när en sajt utger sig för att vara en annan, i syfte att lura av användaren känslig information, till exempel lösenord) är inte så konstigt när de riktiga sajterna ser ut så här:

Man har varit för snål för att köpa ett certifikat som är kopplat till något av de rotcertifikat som webbläsaren känner igen. Istället förväntas jag som kund ta ställning till om jag litar på ett företag vars namn jag aldrig hört. “Finansiell ID-teknik BID AB” – i mina öron låter det faktiskt lite skumt, ett namn där man slängt på lite för många tillitsord, en doft av desperation. Dessutom är URLen inte samma som den jag knappade in – var kommer den där ettan i www1 ifrån?

Men – ska jag göra något med Skatteverket så måste jag blint lita på dem. Och därmed har Skatteverket tränat bort ytterligare lite av mina “det här ser skumt ut”-reflexer.

(I rättvisans namn skall sägas att jag inte är säker på vem som snålat, om det är Skatteverket eller BankID.)

P.S: Minns plötsligt att jag varit upprörd över Skatteverket en gång tidigare. Jämfört med hur det var för tre år sedan är trots allt den nya säkerhetslösningen ett steg framåt.

Dagens Dilbert beskriver en generell metod för att lösa användbarhetsproblem.

Så drar lämmeltåget vidare.

Efter att mailen fyllts med spam och bacon (= lite finare än spam – de där mailutskicken och prenumerationslistorna man valt själv, men aldrig riktigt har tid att läsa) drog vi vidare till RSS, som ett tag framstod som lösningen på informationsöverlastningen.

Men det varade inte så länge, nu har vi prenumererat på så många RSS-kanaler att vi får RSStress, och behöver ett nytt media där den kommunikation vi verkligen vill ha inte drunknar bland den vi trodde att vi vill ha. Alltså, dags för Twitter och andra sociala prenumerationer som Facebook, Jaiku och Bloggy.

Framsynta PR-byråer driver på företagen att följa efter till denna jungfruliga kanal. Det är klokt på kort sikt, men bacon är bacon och rumpan alltid bak, så jag ger fenomenet max två år. Slutet kommer att märkas genom att vi först flyttar över till allt mer nischade, smala sociala nätverk, men så småningom är jag säker på att vi kommer att se nästa teknologi som lovar att den löser överflödesproblemet, men vars enda egentliga fördel är att vi inte hunnit fylla den ännu.

Säkerhetsfolket på WebEx har högt förtroende för sina användares förmåga som minneskonstnärer:

Via All About Balance

Även de mest triviala saker kan behöva användartestas. De som varit inblandade i att ta fram något – vare sig det är en produkt eller en webbplats – har grävt ner sig i detaljerna och det är inte alls säkert att de ser den helhet som är uppenbar för varje ny betraktare.

Ett exempel till

Foto: Sepultura, via Gizmondo

Noterade just att medan vi Malmö-bloggare träffas för långa luncher på lata söndagseftermiddagar så träffas Stockholms-bloggarna för kaffe klockan åtta på måndag morgon.

Okej, okej, ni får fortsätta att vara huvudstad.

Måste definitivt ha!

Via Sessan

Jag minns fortfarande hur jag någon gång i tonåren (min seriösa period) lyssnade mig igenom ett stycke elektronmusik där formen på en fjärils vingar hade omvandlats till toner. Seriöst som fan, men njutbart var det inte.

En mer inställsam omvandling av information till musik bjuder Microsofts Songsmith på. Här har till exempel Johannes Kreidler matat programmet med fallande börser och stigande dödstal.

Via Mt. Holly Mayor’s Office

Dagens inlägg är tillängnat alla semiotiker som ibland deppar över att ämnet är så teoretiskt. Ibland kan faktiskt skillnaden mellan beteckningen och det betecknade vara helt avgörande. Till exempel om man är tårtbagare och ska återskapa en bild på ett usb-minne.

Från Cake Wrecks (ja, naturligtvis finns det en hel sajt om misslyckade tårtor), via Gizmodo

Telefonen ringer – och återigen är det en telefonförsäljare från Tele 2 som vill att vi ska byta till dem. Två gånger igår, två gånger idag.

Varför skulle vi vilja byta till ett telefonbolag med så dålig ordning på sina system att de gång på gång ringer till samma ovilliga kund? Varje gång låter försäljaren lika förvånad när jag berättar att de ringde nyss.

Tele 2, vilken del av “Nej” är det ni inte förstår?

I en kampanj för att rädda utrotningshotade engelska ord har Oxford University Press börjat adoptera ut ord. Den som tar vårdnaden om ett ord lovar att använda det så ofta tillfälle ges i tal och skrift.

Via Digital Inspiration

Chris Anderson, evangelist för idén att gratis är den nya affärsmodellen kommer till Malmö och håller föredraget Business by Charging Nothing – vilket kostar 1695 kronor att lyssna på.

FontSquirrel samlar ihop fria fonter som får användas även för kommersiella ändamål. I skrivande stund har de 300 stycken (men tänk på att det inte är säkert att alla har svenska tecken.)

Viasat har fattat att folk inte vill ha spam. På deras formulär kan jag välja om jag vill ha utskick från dem eller inte.

Songs about romance don’t tell you how to make out, they merely encourage it. It’s not the data that people seek, it’s the mood.

Seth Godin. In the mood.

Ibland kan det bli för mycket färg. Som den mindmap-junkie jag är har jag flera gånger hört talas om Curio, och gått in på dess site. Men mängden färger, tillsammans med de amatörmässiga teckningarna, har gett ett så icke-seriöst förstaintryck att jag aldrig brytt mig om att undersöka programmet närmare.

En entusiastisk recension i TUAW fick mig dock att inse att programmet är seriösare än webbplatsen ger intryck av, så jag laddade ner en demo och har lekt lite med den.

Det är ett program för oss som gillar att tänka stående vid whiteboards. Man får en vit yta, och stor frihet att fylla den med i stort sett vad som helst – text, listor, mindmaps, länkar till dokument och webbsidor, skärmdumpar, fria ritverktyg. Det finns till och med en knapp för att spela in sig själv med webbcammen och lägga in på ytan.

Man kan skapa ett obegränsat antal whiteboards, och ordna dem hierarkiskt.

Det har också en del struktur-verktyg, till exempel möjligheten att lägga in saker som kryssrutor och deadlinedatum, och att generera en Getting Things Done-överblick över saker man skall jobba vidare med, komplett med sammanhang (contexts) och allt.

Även om man kan lägga in en mindmap i ytan är detta inte ett traditionellt mindmap-verktyg. Det är betydligt friare i formen. Jag har inte riktigt bestämt mig om jag gillar det eller ej. Frihet är alltid tilltalande, och den här formen gör det möjligt att fånga idéer och inspiration i många olika former. Samtidigt, en av de saker som gör att mindmapping (i till exempel MindManager) fungerar så bra för mig är minimalismen, att handgreppen är så få att de snabbt blivit automatiska, och att jag kan fånga idéer och planer utan att ägna verktyget en tanke.

Kommer att leka vidare med det och se om det tar sig in i standardrepetoaren, eller om det hamnar på skräphögen bland andra lovande men alltför komplexa program. Lyckligtvis är demo-tiden generös, 75 dagar. Enbart för Mac.

Klicka på bilden för att se den större

Nog för att jag hört talas om att internet ger möjlighet till nischad marknadsföring. Men blev ändå imponerad av att på Sofia Mirjamsdotters Jaiku-sida hitta reklam för billiga flyg till henne.

usability.gov är den amerikanska regeringens webbplats för att stödja dem som vill göra användbarare webbplatser. Pedagogiskt upplagd, många konkreta råd och många länkar för den som vill fördjupa sig.

Jag brukar inte publicera lustiga YouTube-klipp här. Men för det här måste jag göra undantag, för ibland är det bra att bli påmind om att attityd är viktigare än storlek och vassa klor.

Hur bär man sig åt för att utforma mjukvara för kunskapsarbetare? Flashbulb Interaction delar med sig av hur de gör i Working through screens.

Till skillnad från det vanliga när konsultbolag berättar om sin “metod” (du vet hur det brukar se ut: fyra pilar som jagar varandra i en cirkel etiketterade med synonymer till “utforskning, design, utvärdering, återkoppling”) så är det här detaljerat och definitivt användbart. Dessutom intressant eftersom det ger de kommande användarna av systemet verktyg för att tidigt i projektet formulera den övergripande bilden av vad de behöver och förväntar sig.

Ett exempel på den konkreta inriktningen är att det finns en pdf-fil med 100 idé-kort som man kan använda för att driva de inledande diskussionerna.

Xmind är ett mindmappingprogram väl i nivå med MindManager (åtminstone den haltande version som finns för Mac), men med ett mycket bättre pris: gratis. Bolaget har lagt om strategi, och ger bort programmet i hopp om att kunna sälja Pro-versionen, som också ger möjlighet till samarbete över nätet.

Har man inte råd med en riktig ögonkameraundersökning, kan man göra en simulerad med hjälp av Feng-Gui.

Tyvärr är det nog så att man får vad man betalar för. Jag har svårt att tro att riktiga användare skulle ägna all sin uppmärksamhet åt buskarna, och ingen åt skylten. Liksom att de helt skulle ignorera sidans rubriker.