Igenkänning och överraskning. I spänningen mellan de två görs den bästa designen.

Absolut Vodka har länge varit den överlägsna mästaren på att göra begränsning till styrka. Vilket blir uppenbart när man tittar igenom Inspiredologys stora samling av Absolut-annonser

I samlingen finns också An Absolut World-annonserna, som i mitt tycke visar hur illa det kan gå när man blir osäker på sin linje och ängsligt försöker vara avvikande på samma sätt som alla andra.

Dålig svenska är för det mesta bara dålig svenska. Men ibland kan det slå över och bli poetiskt. Som i den här annonsen på Facebook.

Ett kort tag lyckades SJ göra saker enklare, med sina elektroniska biljetter. Man bokade via nätet, klev ombord, visade upp leget för konduktören – och saken var klar.

Men av någon outgrundlig anledning har nu det systemet teknokratiserats och komplicerats bortom igenkänning, genom att också blanda in mobiltelefonen.

Nu börjar processen med att jag får ett inchecknings-sms dagen innan jag ska åka. Nyttan av detta är oklar, varför ska man checka in på ett tåg? Platsen får man redan vid bokningen. Incheckningen kan ske fram tills tåget går, så de kan inte sälja min plats en andra gång. Den enda anledningen jag kan komma på är att det är ett fult försök från SJ att stänga möjligheten att boka om sin biljett ett dygn i förväg, för dem som för svindyra pengar köpt den möjligheten (typ 25 till 80 !!! procent påslag på biljettpriset + att nya biljetten ofta är dyrare eftersom man är närmare avresan och priset gått upp). I mitt fall är hur som incheckningen helt poänglös, eftersom det inte finns någon ombokningsavgift att sno mig på.

Sedan gäller det bara att klara sig igenom nästa dag, utan att göra slut på batterierna i telefonen, för utan fungerande telefon har man ingen biljett. Lyckligtvis finns det strömuttag på tåget, så med lite tur (och en laddare) hinner man få igång mobilen innan man blir avslängd på nästa station.

Slutligen är det dags att visa upp sin telefon. Men det räcker naturligtvis inte med den – man måste också visa upp sin legitimation. Inget stort besvär – men varför? Återigen är skälet väldigt oklart, är SJ rädda att svarta börsbiljetthajarna ska börja sälja kontantkortstelefoner med biljetter i?

Detta nya krångel drabbar en inte bara när man åker på mobilbiljett. Nils berättar i en kommentar igår att om man väljer biljettypen som man skriver ut själv, så måste man checka in för att kunna skriva ut den – och därigenom förlora ombokningsbarheten.

SJ, SJ, gamle vän. Jag vet att du har gammelmanskomplex gentemot flyget. Men att kopiera allt som är dåligt med flyget är inte rätt sätt att modernisera tåget.

Klockan 6:30 på lördagsmorgonen piper telefonen. Det är SMS från SAS som vill att vi checkar in till planet - som går 14:55. Jag vet inte vad det är för dåre som designat systemet, Kanske det var någon som jobbade dygnet runt för att få det klart - och aldrig reflekterade över att andra människor ibland faktiskt sover.

Fast det troliga är väl att det överhuvudtaget aldrig reflekterades. Man bara tänkte att drygt åtta timmar är en lämplig marginal för att skicka ut meddelandet. Kanske regeln införts i en tidigare upplaga av systemet, där incheckningsuppmaningen gick ut via mail, och sedan har den oreflekterat fått finnas kvar när man la till SMS.

Det fåniga i sammanhanget är att incheckning numera förlorat all praktisk betydelse. Det är en blindtarm, en historisk kvarleva från tiden då det berättade att resenären var på flygplatsen, redo att ta planet.

Den enda funktion jag kan tänka mig att det har numera - vilket också skulle förklara varför flygbolagen är så angelägna om att få oss att checka in så tidigt som möjligt - är att incheckningen gör att resenären förlorar rätten att boka om biljetten.

Så kanske är det i stället så att SAS mycket medvetet valt tidpunkten då de skickar ut sitt SMS. För när man är nyvaken är man extra försvarslös mot lurendrejeri.

Vad man tycker om att göra på fritiden är förvisso olika. Men frågan är ändå om misshandel passar in under vinjetten “Nöje”.

Att stämpla saker med vinjetter kan vara bra. Men ibland är det bra att tänka också.

(Från dagens Nyheter24)

Handikappanpassning kan aldrig vara dåligt. Trodde jag, tills jag insåg att man i USA designat en pistol för dem som är för gamla och darrhänta för att hålla en vanlig pistol...

Det är alldeles möjligt att den fungerar för att ta död på folk. Men jag tvivlar på den avskräckande effekten. Om någon sliter upp något som mest liknar en inhalator ur väskan och siktar på dig – tänker du då “pistol”? Eller “alzheimer”?

Användbarhetsboken finns nu på nya boksiten boktipset.se – och åtminstone en människa har den i sin bokhylla.

Gå gärna in och ge ditt betyg.

Efter att ha forskat vidare i den lite mystiska Malmö – Stockholm? Då föreslår vi att du tar tåget till Gävle och byter till tåget till Uppsala, för att sedan ta länsbussen till Arlanda och flygbussen in till stan -rekommendation jag fick på sj.se, tror jag att jag har hittat förklaringen.

Och dessutom en utmärkt illustration till faran med att placera information på fel ställe.

Det är banarbeten mellan Stockholms Södra och Stockholms Central 1-3 maj. Malmötågen ersätts med buss på den sträckan, medan Göteborgstågen dirigerats om norr om Mälaren. Det här berättar SJ om på sin startsida.

Problemet är att den informationen har de lagt långt från bokningsformuläret, i den spalt där de annars lägger lite allmän information om vad SJ gör blandat med tips och erbjudanden. Med andra ord ett ställe där de lärt sina besökare att en del trevligheter men inget av vikt finns att läsa.

Egentligen borde jag också klaga på att rubriken är tämligen intetsägande, och att texten inte ger någon antydan om att vissa resor kommer att drabbas av allvarliga förseningar. Men det spelar ingen roll, eftersom jag inte kan tänka mig att någon som kommer till sidan för att boka en resa tittar där. Man har sitt sinne ställt på uppgiften och fokus på bokningsformuläret.

Där är allt som vanligt. Liksom det fortsätter att vara när man går igenom bokningsprocessen.

Nå, inte riktigt som vanligt. Men man ska vara ganska uppmärksam för att tänka på att alla resor idag har ett byte, och att restiden varierar kraftigt. Anledningen är dold, men den som känner till den magiska gesten (klicka på den lilla pilen till vänster om resan) kan “öppna” sin resa och få förklaringen: ungefär varannan resa Malmö – Stockholm går via Göteborg.

På den här sidan, där jag skulle ha nytta av och vara mottaglig för informationen om omläggningen är det business as usual. Jag som resenär lämnas helt utan ledning. Min första teori när jag upptäckte underligheten var att jag någonstans lyckats klicka för att jag inte ville åka X2000, så jag gick tillbaka till startsidan och gjorde om hela processen, långsamt och noggrant – bara för att få samma oförklarliga resultat.

Ingen mänsklig biljettförsäljare skulle drömma om att sälja en biljett utan att nämna omläggningen (inte ens om det finns information om den på väggen utanför bokningskontoret). Men som så ofta när man datoriserar saker har man utgått från att det som är normalt är det som gäller alltid, och missat att ta hand om undantagssituationerna på ett vettigt sätt.

Naturligtvis är det inte möjligt att förutse alla undantag. Jag kan ha förståelse för att ett system som automatiskt ska lista ut snabbaste resvägen kan bli lite förvirrat när förutsättningarna plötsligt ändras. Visserligen gav det mig en helt absurd resväg, men det gjorde i alla fall sitt bästa.

Vad jag har svårt att förstå är att man är så övertygad om sitt systems förträfflighet, att man verkar ha byggt bort möjligheten för mänskligt ingripande. Rekommendationen att den som vid femtiden på eftermiddagen vill åka sina Malmö-Stockholm ska ta vägen via Gävle och Arlanda och komma fram fem på morgonen, är så oanvändbar att den borde kunna plockas bort. Men den sortens rimlighetsjusteringar är ofta bortbyggd i datorsystem.

Vad jag är direkt upprörd över är att man synbarligen inte ens lagt in en möjlighet för en människa att lägga in en informationstext på den sida där användaren upptäcker att något gått fel, utan att allt ser ut precis som vanligt där.

Det är dags att inse att fast datorsystem är fantastiska på att hantera normalsituationer, så är de till sin natur usla på det oförutsedda. Och att de därför alltid måste ge möjlighet till mänskligt ingripande.

Tänkte ta mig från Malmö till Stockholm 1 maj, och får följande förslag till resplan på sj.se:

Det är inte utan att man känner sig som Phileas Fogg. Fast jag är lite besviken över att ingen del av resan företas på elefantrygg.

När en nyttig rätt lades till som ett alternativ i menyn ökade beställningen av den onyttigaste rätten 300%, i en studie som snart kommer att publiceras i The Journal of Cosumer Research. Det är inte klarlagt vad som hände i huvudet på försökspersonerna, men en teori är att det faktum att de övervägt ett nyttigt alternativ gav frihet att sedan belöna sig själv med det de egentligen ville ha.

Undrar om samma mekanism kickar in när användare väljer mellan alternativen på en webbplats meny…

New York Times via Lifehacker

När jag var tonåring kom jag på lösningen till att folk bryter mot lagen: inför dödsstraff för alla lagbrott. Från mord till att gå mot röd gubbe. Då skulle folk fanimej tänka sig för innan de släntrade över gatan.

Jag har sedan dess blivit tråkigare i mitt tänkande. Därför är det uppfriskande att höra antipiratbyråns Henrik Pontén, som behållit ungdomens entusiasm över straff utan någon som helst proportion till brottet:

Den normala fildelaren vill inte riskera ett långt fängelsestraff och böter på miljoner bara för att få se en film. Då köper man hellre filmen.

Jag är dock lite besviken över att han bara vill ta död på fildelarens privatekonomi. Nej, ska det va så ska det va. Av med huvudena!

För att lyckas måste nästan undantagslöst en produkt eller ett företag differentiera sig, upplevas som på något sätt annorlunda än de andra alternativ som finns på marknaden. I UX matters beskriver Michael Hawley en metod för att hitta en design som differentierar.

43 folders har samlat länkar till bra texter om hur man jobbar med mindmaps. Trots att rubriken är mac-centrisk är de flesta texterna lika intressanta oavsett vilket operativsystem man föredrar.

Det finns människor som är långt före sin tid. Till exempel Niklas Zanderlin, vd på analysföretaget Excidio, som i dagens ComputerSweden svarar på frågan “Twittrar du?”:

- Njae. Inte så mycket nu längre. Det var mer i slutet av 90-talet.

Men även om jag inte är lika tidigt ute som Niklas, twittrar jag numera – och på två ställen dessutom.

• anvandbart, som i stort sett bara berättar när det kommer något nytt här på bloggen.

• tommysundstrom, som har mer av twittrandets sedvanliga blandning av koncentrerad visdom och trivialiteter.

Det blir snabbt för mycket. Fast - bara en till...

Ett problem man då och då stöter på inom informationsarkitektur är när man har data som är ungefärlig, men visar resultatet som exakt. Ofta kan man avrunda och låtsas som ingenting, men ibland blir det uppenbart att man fuskat. Så är det till exempel med Los Angeles-polisens karta som visar var överfall ägt rum.

Kartan visar att ett det utan jämförelse farligaste stället att vara på är mitt i staden. Exakt mitt i. Vilket är var systemet ritar ut överfall som skett i Los Angeles, men som det inte har någon adress för.

Detta är också en illustration av vad som kan hända när data (var överfallen skett, med så god precision som man har) blir till information (här är det farligt att vistas).

Nu ska även de som kameraövervakar kameraövervakas. En kamera används för att övervaka att de som ska titta på TV-bilderna från övervakningskameror verkligen sköter sitt jobb och tittar hela tiden. Trösterikt att det finns rättvisa här i världen.

Det är alltid roligt att påpeka när någon inte lever som den lär. Den här webbplatsen har (med rätta) fått sin beskärda del av sådana kommentarer, men den är gången tänkte jag peka fingret åt ett annat håll: Skandinaviens största interaktionsdesignkonferens Business to Buttons

När jag försöker registrera mig vägrar den godta mitt namn, och ger istället en instruktion som är omöjlig att följa.

För naturligtvis är det den “speciella karaktären” ö i mitt namn som är problemet. Vilket löses lätt genom att inte skriva namnet exakt som det står på kreditkortet, utan byta ö mot o.

Kanske var det ett test – den som tror att problem löses genom att man slaviskt följer instruktionerna, är inte lämpad att vara interaktionsdesigner.

UCL – London Global University – börjar nu utbilda digitala antropologer. Dags för ett karriärskifte kanske…

Putting People First skriver också om utbildningen (och ger i mitt tycke en bättre bild av vad den innebär än universitetets sida).

Andrew Hinton ger ett kritiskt perspektiv på användningen av personas.

...most of the personas I’d seen didn’t seem like real people as much as caricatured wishful thinking. Even the personas that really tried to convey the richness of a real user were often assimilated into market-segment profiles—smiling, airbrushed customers that just happened to align with business goals.

Även Don Norman är kritisk mot personas som designmetod.

I tunnelbanekartan möts praktisk användning med abstraktion och förenkling. En oemotståndlig utmaning, åtminstone för formgivare intresserade av att göra information begriplig. Dessutom – man kan använda många olika starka färger, utan att bli anklagad för att vara banal.

Så det är kanske inte så konstigt att tunnelbanekartan dyker upp som metafor när designprocessen skall förklaras.

Klicka på kartan för att se den större.

Från Flickr

Läser manuset till Jonas Söderströms kommande bok “Jävla skitsystem”, och slås av beskrivningen av hur det stora problemet på många arbetsplatser inte så mycket är det stora IT-systemet, utan den stora mängden av små system – tidrapportering, semesterplanering, visitkortsbeställning, konferensrumsbokning – som i sig kanske inte är så dåliga, men som alla fungerar lite olika (decimalpunkt eller decimalkomma? hur skriver man ett datum? vilken knapp avslutar?). Ibland blir det direkt tragikomiskt:

I ett annat detaljhandelsföretag … hade datakassorna två program, som användes i serie efter varandra. Det första för att beräkna hur mycket av varan som kunden skulle få; det andra för att skriva ut de speciella etiketterna till förpackningen. I det första programmet användes ett visst kortkommando (ctrl-O) för att få fram det resultat man var ute efter; i det andra betydde samma kortkommando ”avsluta och stäng ner systemet” (utan att de värden man skrivit in sparades).

Det är de små applikationernas tyranni.

FRA-lagen har inte ens hunnit införas innan ändamålet börjat glida. När tekniken är på plats kommer det att bli rena pulkabacken. När kommer det första förslaget om att använda den för att jaga pedofler?

Om det känns för 1900-tal att färgsortera sin bokhylla kan man naturligtvis istället ordna ikonerna på sin iPhone.

(Klicka på bilden för att se den större.)

Via uselog.com

(Klicka på bilden för att se den större.)

Den här bokhyllan bekräftar två teser jag gärna driver:

• Det finns många olika sätt att ordna saker

• Även när det är uppenbart att användbarheten blir lidande, väljer folk ofta estetik.

Via uselog.com (där det också finns några andra exempel på saker i färgordning).

ColorLab går igenom associationer och vilka betydelser olika kulturer fäster vid olika färger. Missa inte den lite för diskreta navigationen till sidorna för kalla och neutrala färger.

Gizmodo illustrerar på ett tydligt sätt en ekonomisk trend: att hålla ner priset för huvudprodukten, men driva upp det för kringtjänster. 1929 fanns det en relation mellan vad det kostade att göra popcorn och vad man fick betala för dem på bio. Åttio år senare har inte biopriset – den kostnad man som kund tänker på när man överväger att gå på bio – ökat särskilt mycket. Men kornen har poppat bortom all proportion.

Får mig på något sätt att tänka på mobiltelefontaxor…

Det här låter som ett exempel på riktig kundmisshandel. Med Kodaks digitalkameror följer programvaran Easyshare, som bland annat har gjort det lätt att ladda upp sina bilder till Kodak Gallery, ett Flickr-liknande fotogalleri på nätet. Det har hittills varit gratis, men nu har Kodak retroaktivt ändrat användningsvillkoren så att man måste köpa något av dem varje år för att ha kvar sitt konto, annars slänger de bort bilderna. Några möjligheter att ladda hem bilderna igen från Easyshare erbjuds inte heller, försåvitt man inte betalar för den tjänsten.

En bransch som ganska framgångsrikt har lyckats undvika piratkopiering – åtminstone inom ett media – är typsnittsbranschen. Print-formgivarna delar hej-vilt med sig fonter till varandra, men man har lyckats få webbfolket att nästan helt låta bli.

Operationen lyckades. Men patienten dog.

Det har funnits fungerande teknik för att ladda ner fonter med webbsidor i över tio år. Det var en del av det ursprungliga förslaget till CSS 2. Men typsnittstillverkarnas oro över att få sina skapelser nedladdade från webben och kopierade, satte stopp för vidare utveckling.

Det är inte svårt att föreställa sig vilken fantastisk marknad det idag skulle funnits för typsnitt, om webbformgivare kunde välja mellan mer än Times, Arial, Verdana och Georgia när de formger sina sidor. Även om piratkopieringen säkert skulle varit utbredd, och de betalande kunderna inskränka sig till företag med policyn att hålla sig till lagen, vågar jag säga att typsnittsbranschen skulle blomstra – även om de skulle gråta hela vägen till banken över tanken på hur mycket mer pengar de kunde ha fått om folk varit ärligare.

Att tolerera att privatpersoner och småskuttar piratkopierar, men ta in licensavgifter från dem som av moral eller praktiska skäl är ärliga, är en variant av gratis som Chris Anderson inte tar upp, men som är nära besläktad med de andra, och som mycket väl hade kunnat vara en affärsmodell för typsnittsindustrin, om den inte låtit det bästa bli det godas fiende.

Om det visar sig att det gick åt skogen i högskoleprovet, så kan det här kanske vara ett alternativ – fria föreläsningar av framstående akademiker