UR ANVÄNDBARHETSBOKEN

7 May 2010

33.1 Temalöst

Bild 49. En typisk ingångssidesmeny – här blandas olika huvudavdelningar i webbplatsen med varandra. Men eftersom den befinner sig på ingångssidan (där användaren är van vid detta slags blandning) och inte är oöverskådligt stor, så brukar detta inte leda till något problem. (www.htf.se)

Det första ”tema” som möter när man kommer till en webbplats är ofta en bastard, en blandning av saker som inte har mycket med varandra att göra annat än att de alla finns på samma webbplats och är så viktiga att de erövrat en plats på ingångssidan.

Ur ett informationsteoretiskt perspektiv är detta frustrerande. Men en normal webbplats bryr sig inte så mycket om informationsteori, den består av många olika delar med olika funktion, ambition och målsättning, och de brukar vara för olika för att pressas in i en ordning.

Bild 50. Sammanlagt 23 länkar i menyn, prydligt sorterade i bokstavsordning men utan en sammanhållande tanke. Det går att använda – men överblickbart kan man inte kalla det. (www.ystad.se)

Lyckligtvis är detta inte alls så illa som det kanske låter. Så länge antalet alternativ inte är alltför stort klarar användaren att få överblick utan att behöva göra någon mental karta för dem (på samma sätt som man snabbt lär sig huvudgatorna även i en rörig stad).

Temalösa navigationer – samlingar av länkar som egentligen inte har något gemensamt – är inte ovanliga på webben. Ibland är de den enda möjliga lösningen, så är det till exempel ofta i huvudmenyn på ingångssidan. Men ofta är de resultatet av en ogenomtänkt ordning och skulle kunna göras både lättare att hitta i och mindre krävande för användarens korttidsminne.

En närliggande situation är när flera olika teman blandas med varandra. Mer om denna i Kombinerade teman , sid 188.

UR ANVÄNDBARHETSBOKEN

6 May 2010

33 Navigationens tema

Föregående kapitel handlade om hur navigationen på webbplatsen ser ut och fungerar. Nu skall vi gå vidare och se hur man fyller denna navigation med innehåll - vad på en webbsida vi tittar på när vi bestämmer vilka andra sidor den skall buntas ihop med och var i navigationen den hör hemma. Detta är navigationens tema. Det kan till exempel vara sidans ämne (ett bra tema för en meny), när den publicerades (om man skall göra en löpsedel) eller hur relevant den är (ofta använt för sökning).

Man kan säga att temat är ett sätt att ta ett steg tillbaka för att få överblick, släppa navigationens konkreta detaljer och istället fundera över vilka olika sätt användaren skall kunna tänka på och ändå hitta fram till det hon söker.

Det är inte alls ovanligt att en webbplats har flera olika navigationer, byggda på olika teman, som kan användas för att hitta fram till samma sidor. Inte heller är det ovanligt att ett tema används bara för en del av webbplatsen - i själva verket brukar det vara svårt att hitta ett tema som ensamt klarar att organisera hela webbplatsen.

Ofta lever olika teman i symbios med varandra; medan den övergripande ordningen till exempel bestäms utifrån sidornas ämne så kan ordningen inom varje ämne bestämmas utifrån titeln.

Som så många andra begrepp på och kring webben går temat under flera namn, till exempel kallas det ibland organisationsschema eller -princip, navigationens aspekt eller dess schema.

Nedan kommer vi att gå igenom de teman som huvudsakligen används på webben. Eller som inte används – om bara några få saker skall organiseras är temat inte alls lika viktigt. Webbplatsens ingångssida brukar faktiskt klara sig utan.

När användaren håller på med någon slags process som gör att hon behöver passera ett antal webbsidor, är det viktigt att ge henne en uppfattning om hur långt hon kommit och framförallt hur långt hon har kvar. Att inte göra detta ökar väsentligt risken för att hon avbryter.

Det kan göras mycket enkelt, genom att skriva något i stil med
Sid 4 (av 6)”. Det kan med fördel göras visuellt, till exempel som i 0 .

Klicka bakåt

De olika stegen i en visuell framstegsindikator får gärna vara klickbara så att användaren har friheten att gå tillbaka till ett tidigare steg. Det kan dock finnas hinder för detta, till exempel att olika steg är beroende av varandra eller att det skulle vara alltför krånglig att genomför rent tekniskt. Mer om detta i Låt användaren gå tillbaka och ändra sina inmatningar, sid 292.

Processer som grenar sig

Om processen kan ta olika vägar beroende på användarens inmatningar kan det vara svårt att göra en framstegsindikator eftersom man inte vet vilka sidor det blir eller kanske inte ens hur många de är.

Ibland kan då framstegsindikatorn visa både de möjliga vägarna (och på kuppen förvarna användaren om att hon kommer att behöva göra ett val), men ofta är det en lösning som alltför mycket komplicerar en inte särskilt central detalj i gränssnittet. Ibland kan indikatorn ändras beroende på vilken väg användaren väljer. Och ibland tvingas man helt enkelt avstå från den, eftersom ingen riktigt bra lösning finns.

UR ANVÄNDBARHETSBOKEN

4 May 2010

32.20.4 Undvik stigsökvägar

Det stora problemet med stigsökvägar är att de utseendemässigt liknar 'vägen hem'. Eftersom den senare formen är mycket vanligare på webben är risken stor att användaren missuppfattar funktionen och blir förvirrad.

Stigen har inte heller någon särskilt viktig funktion att bjuda på. Visserligen är det vanligt att användare vill återvända till sidor hon tidigare passerat, men det är mycket sannolikare att hon då använder bakåtknappen (se sid 202).

Att istället visa speciellt viktiga sidor som användaren passerat möter ungefär samma behov, men tycks förenat med mindre risk för missförstånd och ha större chans att bli använt. Se vidare Användarens historia, sid 186.

Bild 48. En framstegsindikator visar var i processen användaren befinner sig – och framförallt hur mycket som är kvar. (www.amazon.com)

För att göra sökvägen bättre för användare med skärmläsare är det viktigt att också följa Använd inte HTML-text som symboler, pilar eller bilder, sid 421.

Kategori

Bild 47. Amazon bjuder på många kategorisökvägar. (www.amazon.com)

En utvidgad variant av vägen hem kan användas när webben navigeras via kategorier (se Ämne eller kategori, sid 161). Då visas alla kategorier som sidan tillhör, tillsammans med överkategorierna. En sida kan med andra ord ha flera olika kategorisökvägar.

Denna variant placeras vanligen långt ner på sidan, eftersom den kan ta upp mycket utrymme.

Stig

Den ovanligaste användningen är paradoxalt den som gett upphov till namnet ”brödsmulor”. Det kommer från när Hans och Greta i sagan lämnade efter sig ett spår av brödsmulor när de gick in i skogen, för att kunna hitta tillbaka igen.

Stigen visar vilken väg användaren verkligen gått (vilket inte alls alltid är raka vägen från ingångssidan, eller ens något som börjat där).

Normalt har man bara en 'vägen hem'-sökväg (annars blir det snarare fråga om kategorismulor, se nedan). Om en sida placerats på flera ställen i webbplatsen måste man välja vilken placering som skall styra.

Detta kan göras genom att man bestämmer vilken placering som är sidans huvudplacering, var sidan så att säga hör mest hemma.

Ett tekniskt mer avancerat alternativ är att se vilken väg användaren kommit och välja den sökväg som passar bäst med denna.

Man ser ibland webbplatser där sökvägen inte slutar med den aktuella sidan. Förmodligen är tanken att den informationen redan finns där, i form av sidans rubrik. Det är dock bättre att låta den synliga sökvägen visa ett avslutat sammanhang (vägen från ingångssidan till sidan där jag är nu), istället för att tvinga hjärnan att pussla ihop den med rubriken för att avsluta tanken.

Den aktuella sidan skall inte vara länkad.

UR ANVÄNDBARHETSBOKEN

29 Apr 2010

32.20 Synlig sökväg (brödsmulor)

Medan menyerna berättar om sidor och avdelningar som i någon mening ligger nära den nuvarande sidan, berättar den synliga sökvägen (ofta kallad brödsmulor, bread crumbs eller länkstig) något annat. Det är dock ibland svårt att veta vad, eftersom det kan vara tre väldigt olika saker.

”Vägen hem”

Den vanligaste användningen av synlig sökväg visar närmaste vägen från ingångssidan till den sida man för närvarande befinner sig på.

I denna form hjälper sökvägen till att visa hur webbplatsen är ordnad. Den gör det också enkelt för användaren att gå ”uppåt” från den nuvarande sida och få överblick över bunten som sidan befinner sig i. Användbart eftersom det är vanligt att man vill navigera mellan sidor som sammanhangsmässigt ligger nära varandra.

Sökvägen placeras vanligen nära överkanten av innehållet eller sidan. Det är inte ovanligt att den föregås av en text typ ”Du är här:”.

Bild 46. Synlig sökväg hos Electrolux.

Observera att den i det här fallet inte inkluderar ingångssidan, sannolikt eftersom den ligger tillsammans och delar utseende med den globala menyn, och ingångssidan är lätt tillgänglig där. (www.electrolux.se)

Det råder ganska stor förvirring om vad ingångssidan egentligen skall heta, och därmed om vilket ord som skall användas för den i sökvägen. Se Ingångs­sidan , sid 77, om vilka alternativ som finns.

För att hindra att sökvägen blir ohanterligt lång, kan länkarna huggas av.

Sökvägen är mest till glädje för vana användare – speciellt de som varit så mycket på webbplatsen att de börjat lära sig dess struktur. Ovana användare tenderar att varken lägga märke till eller använda den.

UR ANVÄNDBARHETSBOKEN

28 Apr 2010

32.19.1 Ge webbplatsen ett sakregister

En annan idé att stjäla från böckernas värld är det sakregister som ofta finns längst bak i en fackbok. En alfabetisk sammanställning av webbplatsens innehåll.

Funktionen hos ett sakregister överlappar i hög grad webbplatsen sökning. För många användare fungerar dock ett sakregister bättre, det talar om för dem vilka termer som finns att ”söka” på, och är registret välgjort är alla hänvisningar relevanta, inte bara ord som i förbigående råkar nämnas på sidan.

Detta är dock ett betydligt större jobb att ge webbplatsen ett sakregister än att göra en innehållsförteckning. Det låter sig inte heller automatiseras på något bra sätt – de ”automatiska” program som finns producerar sakregister som mest av allt liknar vanliga sökningar. Att göra sakregister tycks än så länge kräva mänskligt omdöme.

Det är inte heller ett jobb som låter sig decentraliseras till artikelförfattarna. Skall ett sakregister få kvalité krävs att en eller ett fåtal människor, gärna med någon slags biblioteks- eller arkivutbildning, gör indexeringen.

Folksonomier

En variant vars popularitet ökar är att låta sidförfattaren själv hitta på de ord som sidan skall hittas via – istället för att som för ett traditionellt sakregister hämta dessa från en förutbestämd lista eller taxonomi. Detta kallas en folksonomi – en ordlek med folklighet och taxonomi.

Folksonomin gör det möjligt att decentralisera jobbet. Den fungerar dock bara om det inte är viktigt att kunna hitta allt material som handlar om en viss sak. Den fungerar till exempel utmärkt på väldigt stora webbplatser, där man ändå får mer än man behöver på de flesta ord.

Bild 45. Fototjänsten Flickr är ett bra exempel på en folksonomi – det finns inga i förväg givna taggar utan användarna får själv hitta på vilka ord vill märka sina foton med. Även om många foton därmed märks på ett sätt som nästan inga andra människor än just den som gör märkningen förstår, så fungerar det ändå eftersom den stora mängden gör att man nästan alltid hittar mer än man har tid att se.

I förteckningen över de mest använda termerna visar ordets storlek hur populärt det är. (www.flickr.com)

Bild 44. Del av innehållsförteckningen för Riksdagens webbplats. (www.riksdagen.se)

För en del webbplatser kan en innehållsförteckning placerad efter texten, i botten av sidan, bli mycket uppskattad. Den tränger sig inte på, men användarna lär sig snabbt var den finns. Den kan också göra tjänst som bottenbädd, se Bädda med kringmaterial och luft i botten av sidan så att page down och ankare fungerar som ögat väntar sig, sid 80.

Webbkarta

Ett begrepp som ligger nära innehållsförteckningen är webbkartan (som på engelska kallas site map). Oftast syftar det på exakt samma sak, men ibland betyder det verkligen just en karta över webbplatsen.

Den senare användningen var populär i webbens barndom, men är betydligt sällsyntare nu. Det finns flera problem med att faktiskt göra en karta över en webbplats:

Om man ser världen ur ett fågelperspektiv så är den i stort sett tvådimensionell. Den är lätt att platta ut och visa på en karta. Men webben liknar mer ett träd, med grenar som spretar åt alla håll. Den låter sig inte alls på samma självklara sätt plattas till.

Kartor är bilder. De tar lång tid att ladda ner, en dålig egenskap hos ett navigationsverktyg.

Datorskärmar är små och har dålig upplösning. En grov översiktskarta får plats, men den säger användaren föga mer än vad hon redan får ut av att se på navigationen. Börjar man visa detaljer blir det snabbt alltför plottrigt för att vara användbart.

UR ANVÄNDBARHETSBOKEN

26 Apr 2010

32.18.1 Gör en innehållsförteckning

En utmärkt idé att stjäla från böckernas värld är innehållsförteckningen. En sida där hela webbplatsen samlas och där användaren får både överblick och genvägar till innehållet.

Innehållsförteckningen bör inte innehålla varje sida i webbplatsen, utan istället vara en avvägning mellan detaljnivå och överblick.

Om det finns speciella funktioner för att förbättra tillgängligheten, peka gärna ut och förklara dem i anslutning till innehållsförteckningen.

Se även Har webbplatsen innehållsförteckning eller sakregister skall det finnas en länk dit från varje sida, sid 122, och WCAG 13.3 (prioritet 2), sid 368. Vad gäller innehållsförteckning för en enstaka sida, se Ge långa sidor en sid­inne­hålls­för­teck­ning , sid 230.

UR ANVÄNDBARHETSBOKEN

25 Apr 2010

32.17.5 Markera nytillkomna puffnotiser

Även om tidsordningen i viss mån hjälper användaren att urskilja vad som är nytt, kan det vara en god idé att uttryckligen markera det material som tillkommit sedan hon var inne på webbplatsen senast. Tekniskt görs detta med hjälp av kakor eller med funktioner i publiceringssystemet.

Ny-markeringarna på löpsedeln får inte vara försvinna om användaren lämnat löpsedeln och sedan kommer tillbaka. De bör minst ligga kvar hela besöket (sessionen) och helst hela dagen.

UR ANVÄNDBARHETSBOKEN

24 Apr 2010

32.17.4 Ge puffnotisen en bestående webbadress

Att länka till en löpsedel där det finns en intressant puffnotis är som att skriva i vatten. Snart har puffnotisen rullat av löpsedeln och länken blir felaktig.

Därför har det börjat bli populärt att även ge varje puffnotis en egen sida, med en beständig webbadress. Vid puffnotisen på löpsedeln finns en läk till denna. Ofta används ordet ”permalänk” (en förkortning av ”permanent länk”), men ibland ser man även# eller en liten bild av ett ankare som länk.

Länken måste få en title-text, som berättar vart den leder (annars blir den till besvär för synskadade, se Låt inte identiskt formulerade länkar leda olika, sid 116).

UR ANVÄNDBARHETSBOKEN

23 Apr 2010

32.17.3 Länken från puffen skall innehålla rubriken

Ett dilemma med puffar är var man skall placera länken till sidan. Den ”korrekta” länken är puffens rubrik - men den är stor och framträdande och att ha den understruken är svårt att hantera formmässigt (det blir helt enkelt fult). Att inte stryka under den är ännu värre, eftersom många användare då inte begriper vad de skall klicka på. Alternativet att upprepa rubriken som länk i slutet av notisen är inte mycket bättre, det ger samma (eller likartade) formuleringar på ett litet utrymme och en onödig pratighet.

Ofta löses problemet genom att puffen avslutas med ett Läs mer. För den seende användaren är detta en bra lösning – vart länken leder är uppenbart från rubriken på puffen – men för den synskadade är den dålig, eftersom hon har mycket svårare att upptäcka kopplingen mellan rubrik och länk. Läs mer-länken måste därför även ha en title-text med puffens eller målets rubrik.

Bild 43. Title-text gör att de olika ”Läs mer” inte blir identiska. (I det här fallet skulle den dock kunna vara något mindre mångordig.) (www.skl.se)

Länka även rubriken

Som en extra service åt användarna kan även rubriken vara länkad (men inte nödvändigtvis understruken och i länkfärgen – ett brott mot reglerna som inte gör något så länge det även finns en korrekt länk). Den måste reagera på muspekaren, se Länken bör reagera när pekaren förs över den , sid 118.

Löpsedlar sorteras normal så att det nyaste läggs överst.

Ibland kan det dock finnas puffnotiser som är så viktiga att de bör ligga kvar i toppen av löpsedeln istället för att tryckas ner av nyare material.

UR ANVÄNDBARHETSBOKEN

21 Apr 2010

32.17.1 Koncentrera löpsedeln till det väsentliga

En löpsedel tjänar sällan på att ta upp precis allt som är nytt på webbplatsen. Tvärtom kan en sträng gallring av vad som hamnar där väsentligt öka värdet för användaren.

UR ANVÄNDBARHETSBOKEN

20 Apr 2010

32.17 Löpsedel

Löpsedeln kan sägas vara en förteckning ordnad i huvudsak utifrån tid (se sid 169). Den innehåller puffar – en rubrik, litet text och ibland även en bild – för innehåll i webbplatsen. Det är inte ovanligt att den även har fristående innehåll, texter som är så korta att de ryms på löpsedeln och inte behöver någon egen sida.

Bild 41. Stockholms stads webbplats domineras av en introduktion. (www.stockholm.se)

Trots ordet så har egentligen inte webblöpsedlar särskilt mycket med sin förebild att göra. Medan en tidningslöpsedel koncentrerar sig på en eller ett fåtal nyheter, liknar webblöpsedeln mer tidningens förstasida eller ännu mer telegramtexterna från TT. En ständig ström av det som är nytt.

Löpsedeln brukar återfinnas på webbplatsens ingångssida och ibland även som inledning till viktigare avdelningar. Den passar bäst på föränderliga webbplatser och där användarna vill kunna hitta det som är nytt.

Löpsedeln bör också publiceras som en RSS-kanal, se

Prenumeration via RSS och e-post , sid 227.

Puffar och notiser

Vad en rubrik/text/bild på löpsedeln skall heta råder det högsta delade meningar om. Den kan kallas ”utdrag”, ”kortis”, ”trailer”, ”smakprov” och mycket annat. Själv håller jag mig till de ord som är etablerade i tidningsvärlden, ”puff” om den hänvisar till en sida inne i webbplatsen och ”notis” om den är fristående.

Bild 42. LO:s webbplats domineras av sina löpsedlar – inte bara en, utan två pryder ingångssidan. (www.lo.se)

Tyvärr har ingen kommit på ett bra samlingsord som täcker båda typerna, så för det fortsatta resonemangets skull får de samlas under (det inte helt eleganta) namnet ”puffnotiser”.

UR ANVÄNDBARHETSBOKEN

19 Apr 2010

32.16 Index-sida och introduktion

Bild 40. En typisk index-sida, som ger en förteckning över ett antal webbsidor. (www.skl.se)

Jag brukar skilja mellan två former av förteckningar: index-sidor, som ganska rakt upp och ner består av en lista med länkar, och introduktioner, som gör ett ambitiösare jobb för att presentera sidorna de har under sig. Uppdelningen är ganska godtycklig och det är inte solklart var gränsen går mellan dem, men den brukar ändå vara till hjälp.

Index-sidor används typiskt långt ner i strukturen, och fungerar som navigation till ett stort antal sidor av samma slag.

Introduktioner påminner mycket mer om löpsedlar, men istället för att som löpsedeln ordnas efter tid, lyfts här det viktigaste fram.

Det är vanligt att introduktionen bara visar ett urval av de avdelningar den har under sig och att den kombineras med en meny. I likhet med löpsedeln brukar den bjuda på puffar snarare än bara länkar till innehållet.

UR ANVÄNDBARHETSBOKEN

17 Apr 2010

32.15.5 Förteckningar får inte vara tomma

På samma sätt som för menyer gäller att man kan behöva hålla vakt mot förteckningar som genereras av datorn, så att dessa inte blir helt tomma eller löjligt korta. Se Menyer får inte vara tomma, sid 133, och Listor utan något innehåll, sid 246.

En stor fördel med förteckningar är att de gör sidorna enkla. Istället för att trängas bredvid varandra får navigation och innehåll breda ut sig över egna sidor.

Detta gör sidorna enklare att läsa. Inte minst för användare med skärmläsare, och för användare som surfar via mobiltelefon eller handdator.

Ett problem med förteckningar är att från en sida måste användaren upp till förteckningen för att kunna klicka sig ner på nästa. Samma sak upprepas för varje sida hon vill titta på. Detta kallas ibland jojonavigation.

För att komma runt detta brukar förteckningar kombineras med en boktopologi (sid 198) och 'nästa sida'-länkar (sid 122).

Ibland förekommer även 'föregående sida'-länkar för att ytterligare öka användarens möjlighet att snabbt ta sig runt.

Om en förteckning är den huvudsakliga navigationen till en sida måste det på sidan finnas en tydlig länk tillbaka till denna förteckning.

Visserligen kommer användaren ofta att helt enkelt använda bakåtknappen för att återvända till förteckningen. Men detta går inte att lita på, hon kan ju ha kommit direkt till sidan via en länk.

Om förteckningen snarare är en alternativ väg till sidan – till exempel en löpsedel, en innehållsförteckning eller ett sakregister – finns inte kravet på en länk tillbaka.

Det finns ingen hård motsättning mellan att använda menyer och att använda förteckningar. Tvärtom ser man ofta menyer sida vid sida med löpsedlar (som är en slags förteckningar), och det är inte ovanligt att man navigerar sig fram till rätt plats med menyn men att man sedan går via en förteckning för att komma till de enskilda sidorna. Detta eftersom sidornas ibland långa rubriker är svåra att hantera i en meny men inte ställer till med problem i en förteckning.

Bild 39. Genom att förteckningen har ett mycket generösare utrymme än menyn kan den bjuda på mycket mer information för varje länk. (www.adlibris.se)

Det finns dock anledning att vara uppmärksam på hur övergången från meny till förteckning fungerar. Om inte övergången från ena formen till den andra är väl genomtänkt uppstår risk för förvirring.

UR ANVÄNDBARHETSBOKEN

13 Apr 2010

32.15 Förteckning

En förteckning är som en meny. Men istället för att trängas inklämd bredvid sidans huvudinnehåll, är den själv huvudinnehållet.

På många sätt fungerar menyer och förteckningar på samma sätt, och mycket av det som står om menyer ovan gäller också förteckningarna. Men det finns också några avgörande skillnader.

Genom att förteckningen har gott om utrymme kommer den runt många av de begränsningar som menyerna kämpar med:

Det är mycket lättare att skriva begripliga länkar när man inte behöver formulera sig väldigt kort.

En förklarande eller lockande text kan läggas vid länken.

Fler saker kan visas. Det är inte ovanligt att förteckningar inte bara visar rubriker utan också till exempel vilken typ av sida länken leder till, vem som författat den, senaste ändringsdatum e.dyl.

Medan menyer brukar tvingar användaren att hoppa mellan olika sidor för att se olika nivåer i navigationen, kan detta ofta hanteras med mellanrubriker i förteckningen.

Det finns utrymme för ett gränssnitt, så att användaren kan ges kontroll över ordning och utseende.

Mot alla dessa fördelar kan menyn egentligen bara ställa en enda. Genom att menyn samsas med innehållet sparar den klick för användaren. Det krävs inte ett sidbyte för att gå från navigation till att läsa.

Att det är en viktig fördel visas av att menyn blivit en vanligare navigationsform än förteckningarna.

Eftersom förteckningar är listor av länkar, finns en del råd att hämta i Listor , sid 242, speciellt kring hur användaren kan styra ordningen och hur navigation inom långa listor ordnas.

UR ANVÄNDBARHETSBOKEN

12 Apr 2010

32.14.1 Valboxmenyer måste kunna användas utan mus

Ett dilemma med valboxmenyn är att den för de flesta användare fungerar smidigast om den med hjälp av javascript reagerar direkt när hon valt en etikett och släpper musknappen. Detta gör den emellertid nästan helt omöjlig att använda för funktionshindrade användare. Anledningen är att när man börjar stega nedåt i valboxen med piltangenten, kommer javascriptet att hugga direkt och välja det första alternativet i listan, innan man haft en chans att bläddra vidare. (Det finns ett sätt att komma runt detta i Windows, men få användare känner till hur man gör.)

Använd därför inte javascript i detta fall, utan sätt ut en skicka-knapp bredvid menyn. Använd inte javascript som förutsätter att användaren har mus, sid 429.

Se även WCAG 6.4 (prioritet 2), sid 358, och 9.3 (prioritet 2), sid 362.

UR ANVÄNDBARHETSBOKEN

11 Apr 2010

32.14 Valboxmeny

Menyer behöver inte nödvändigtvis byggas med länkar. Även valboxen (se sid 254), som rent tekniskt är en formulärkontroll, kan vara mycket användbar. Den tar upp liten plats på sidan, men kan ändå rymma en stor meny.

Den är speciellt populär som alternativnavigation – för att erbjuda vana användare genvägar till populära sidor. Däremot är den inte helt lyckad som ensam navigeringsform, eftersom den gömmer sitt innehåll.

Om valboxmenyn är lång, bör den struktureras så att den blir överblickbar. Se Gruppera och etikettera alternativen, sid 256, och Gruppera menylänkar som hör samman, sid 129.

Det finns starka konventioner för hur en rullgardinsmeny skall fungera, inhamrade genom att användaren ständigt möter dem i alla program hon använder. Om dina rullgardinsmenyer fungerar på ett annat sätt går de på tvärs mot användarens vanor och blir ett irritationsmoment.

Blanda inte rullgardinsmenyns och den vanliga menyns sätt att fungera.

En rullgardinsmeny får inte innehålla länkar som går direkt till en sida. Alla länkar i en rullgardinsmeny måste fälla ut en meny. Om de inte gör det finns det inget sätt för användaren att förutse resultatet av sitt klick, och fram till dess sidan växlar svävar hon i ovisshet om hennes klick lyckades eller ej.

Att ha små pilar eller andra indikatorer för att skilja dem som är vanliga länkar från dem som rullar ut en undermeny hjälper inte; det är för diskreta tecken för att ta sig in i användarens medvetande och minska hennes osäkerhet.

Ovanstående gäller för första nivån. I de menyer som faller ut kan däremot menylänkar som ger resultat direkt blandas med sådana som fäller ut undermenyer (på samma sätt som denna blandning är vanlig i datormenyer).

Bild 37. På Trelleborgs webbplats finns denna rullgardinsmeny. (Skärmdumpen är manipulerad för att menyn skall synas tydligare.)

Œ Första nivån (som också fungerar som global meny).

Från denna faller en meny ut.

Ž Menyn kan i sin tur ha undermenyer som denna. (www.trelleborg.com)

Funktion

Det finns också starka konventioner för hur en rullgardinsmeny fungerar.

Man måste klicka på en länk för att menyn under den skall falla ner. Menyn skall inte falla ner bara för att musen passerar över den (detta är viktigt inte bara av konventionsskäl utan också för att webbmenyer brukar vara placerade en bit in på sidan, till exempel under logotypen, och det där är lätt att råka passera över dem).

Menyn förblir utfälld till dess man gör något av följande:

  • Klickar på en länk i menyn och därmed antingen går till en sida eller fäller ut en annan meny.
  • Klickar någonstans på sidan.
  • Trycker en tangent på tangentbordet.

Om det finns undermenyer markeras dessa med en pil i högerkanten av menyn.

När pekaren förs över en menylänk med pil faller undermenyn ut när pekaren befunnit sig över länken i en halv sekund. Den förblir utfälld så länge pekaren är över länken, och förblir sedan utfälld en halv sekund efter att pekaren lämnat det. (Tanken med detta är att man skall kunna gå rakt till en länk på undermenyn, inte behöva anstränga handen genom att tvingas gå i räta vinklar.)

När man letat upp rätt menylänk, väljer man den genom att klicka. (Länkar med undermenyer skall inte reagera när man klickar på dem.)

Bild 38. Valboxmenyn liknar på många sätt rullgardinsmenyn, men byggs med annan teknik och brukar inte vara fler än en. En vanlig användning är den som syns här, för att ge användaren genvägar till populära delar av webbplatsen. (www.tele2.se)

Undermenyerna kan i sin tur ha undermenyer. Dessa beter sig på samma sätt. (Men var medveten om att en webbplats med flera nivåer av undermenyer ofta upplevs som svårnavigerad.)

Delar av menyn får inte försvinna in under webbläsarfönstrets kant och därigenom bli oåtkomliga.

Länkarna i en meny kan grupperas med hjälp av horisontella linjer.

Återkoppling

Rullgardinsmenyn ger feedback på följande sätt:

När man pekar på någon av de menylänkar som har en undermeny skall det markeras på något sätt. Här finns ingen stark konvention eftersom olika program fungerar på olika sätt, men till exempel genom att en mörkblå färgplatta visas bakom länken och dess text blir vit, eller genom att skuggor läggs runt länken så att den liknar en knapp. Den grafiska profilen bör fastslå vilken variant ni använder.

Använd inte samma markering som när man för pekaren över en vanlig länk.

När en menylänk på första nivån klickats på och dess undermeny faller ut, kan (men behöver inte) dess markering ändras.

Menylänkar med pil reagerar genom att fälla ut sin undermeny och bli markerad.

Klickbara menylänkar reagerar på pekaren på samma sätt som andra länkar, till exempel genom att bli röda och understrukna (se Länken bör reagera när pekaren förs över den, sid 118).

Det måste finnas sätt för den som inte kan använda mus att ändå navigera på webbplatsen. Helst genom att menyn går att styra med piltangenterna, eller i nödfall genom att samma länkar finns tillgängliga på annat sätt. Detta är ett tillgänglighetskrav, se WCAG 9.3 (prioritet 2), sid 362.

Tyvärr gör webbläsartekniken att det inte är möjligt att ge menylänkarna kortkommandon (utan att samtidigt riskera blockera samma kommandon för webbläsaren, vilket skulle vara till­gäng­lig­hets­mäs­sigt dumt). Se Kort­komman­don , sid 231.

UR ANVÄNDBARHETSBOKEN

9 Apr 2010

32.13 Rullgardinsmeny

Bild 36. Rullgardinsmenyn ger användaren tillgång till hela webbplatsen från alla sidor. (www.tele2.com)

En menyvariant som blir alltmer populär är den som kopierar de menyer man hittar i vanliga datorprogram. Den består av en horisontell balk med länkar. När man klickar på en av dessa rullar en undermeny ner – som en rullgardin.

På undermenyn kan man antingen välja en länk direkt, eller gå vidare till underundermenyer.

Det finns även vertikala varianter, men de är inte lika populära.

Den stora fördelen med rullgardinsmenyn är att hela webbplatsen blir tillgänglig från varje sida. Menybalken gör också dubbel service genom att samtidigt vara en global meny.

En annan vinst är att speciellt den horisontella varianten är mycket utrymmessnål.

Rullgardinsmenyn kan kombineras med förteckningar (sid 142), för de buntar av sidor som är för stora för att rymmas i själva menyn.

En nackdel med rullgardinsmenyn är att den döljer sitt innehåll. Speciellt om det finns flera nivåer av undermenyer är det inte alltid lätt att hitta det man söker. De ger inte heller användaren någon ledtråd om var på webbplatsen hon befinner sig.

Rullgardinsmenyerna kräver javascript (se sid 426).

Många namn

Som så många andra fenomen på webben går rullgardinsmenyerna under många olika namn, till exempel ”datormenyer”, ”programmenyer”,drop-downs” och ”pull-downs” .

När flikar används för att navigera i flersidiga formulär och webbapplikationer finns det en sak som måste fungera: om man matar in något under en flik och sedan byter flik får inte det man matat in gå förlorat. Detta är en konvention som användarna lärt av de vanliga datorprogrammen och att bryta mot den väcker stor frustration.

Det finns flera olika sätt att klara detta.

Ett är att ge varje flik ett skyddsnät. Se sid 279.

Ett annat att använda lager för de olika flikarna, så att det som för användaren ser ut som olika sidor i själva verket på ett tekniskt plan är en.

Att använda javascript för att låta flikbyte automatiskt OK:a formuläret är däremot sällan att rekommendera. Sådan automatisk klurighet gör det svårt för användaren att förstå hur formuläret fungerar och om hon skickat sin inmatning eller ej.

Ytterligare en konvention är att de olika flikarna skall ha en gemensamma OK- och avbryt-knappar. Denna är dock inte alls lika viktig som den föregående.

UR ANVÄNDBARHETSBOKEN

7 Apr 2010

32.12 Flikar (tabs)

En speciell variant av meny är flikarna (ibland kallade tabbar eller tabs). Rent tekniskt är den inte annorlunda än någon annan meny (eller för den delen än någon annan samling av länkar). Men genom sitt utseende väcker den vissa förväntningar hos användaren på hur den skall fungera.

Flikar används av tradition för att navigera mellan olika aspekter av samma sak. I vanliga program hittar vi flikar främst i dialogrutor, där de används för att dela upp gränssnittet så att användaren inte överlastas utan kan hantera en sak i taget. De har också en utrymmessparande roll – genom att gränssnittet delas upp på flera flikar kan många fler kontroller rymmas på det begränsade utrymmet.

Bild 35. Flikarna har lämnat sitt traditionella användningsområde och blivit en populär form av webbnavigation. (www.studera.nu)

På webben är flikarnas ställning oklarare, inte minst på grund av den framgångsrika webbplatsen Amazons användning av dem som global meny, vilket har bildat mönster för många andra (Amazon.com själva har senare ändrat sin navigation och använder inte längre flikarna på samma sätt.) Det är tråkigt att flikarna förlorar sin särskilda betydelse, men det är en utveckling som knappast går att stoppa.